Kvällen är här och jag och busungarna har fikat varma mackor med valfri dryck.
I mitt fall te.I deras fall juice.:-)
Nu såg jag att dom behövde bada så det sitter tre busiga barn i badet och försöker lyssna på sin mamma förmaning om att inte stänka ned HELA badrummet som vanligt.
Det går sådär.;-).
Imorgon ska två av dom åka till sin pappa och eftersom den minsta inte är välkommen där (trots att de har samma pappa.)Så får den minsta vara hos sin mormor.
Jag har på senare tid hört att ett barn inte kan bli helt lyckligt om det inte har en pappa.
Hur många som helst har sagt det till mig.Mest straighta personer.
Jag tycker inte det stämmer nånstans.
Jag tycker att två lesbiska tjejer är fullt kapabla föräldrar och efter som jag levt med kvinnor så vet jag att det funkar alldeles utmärkt.
Ändå så säger folk som kallar sig mina vänner samma sak.
Ett barn behöver sin pappa.
Jag har växt upp utan en pappa.Visst har det vart jobbigt vissa gånger.
Men inte för att jag vart utan en pappa oftast.Utan för att pappan jag har är en alkoholist som ändå aldrig funnits där.Som jag skämts över när han skrikit mitt namn på diverse torg när jag gått förbi med kompisar jag inte känt så bra eller andra personer.
Därför har jag alltid behövt hålla utkik att han inte ska sitta nånstans där jag kommer.
Och det hade jag gärna levt utan.
Jag tror att man behöver vuxna förebilder.Det behöver inte nödvändigtvis vara en man.
Vet att detta kan vara jätte känsligt för er att läsa nu.
Jag säger inte att barn inte behöver män alls.För visst gör dom det.
Men en bra manlig förebild behöver inte vara en pappa....Det kan vara en bekant till familjen.En farbror eller en lärare i skolan eller på dagis.
De har mina barn...
Och dom mår utmärkt....
Jag har lärt mig att om jag mår bra.
Då mår dom bra....
*kram*
