Just nu...

Jag skulle skriva om allt här.
Min graviditet.
Om allt som hände.Numera hänt.
Jag skulle dokumentera varenda känsla varenda oro.
Men ingenting har jag gjort.
Det har varit en låång resa.
En jobbig sådan.
Idag är jag i vecka 37+2.
Kan inte fatta det.
Om exakt en vecka ligger jag på bb med min lilla skrutt vid mitt bröst.
Ingen trodde på mig.Ingen trodde att jag skulle komma ända hit.
Ibland inte ens jag.
Men då har Anne funnits där.
Min själasyster.
Hösten är här nu och min utmaning fortsätter.
Få ordning på min vardag och allt runt omkring.
Men jag är stolt över hur långt jag kommit.
OCH INGEN ska tala om för mig att jag inte kan.
För det fick ni se!
Snart har jag och mina barn vår skatt!
*längtar mig tokig*Och dom med.
*lyckan på jorden*

Ron Pope - A drop in the ocean [with lyrics] får mig att tänka på dig...

Så mycket känslor som inte fick finnas...Som blev en dikt...

Hur länge ska mitt hjärta skrika i tystnad?

Vill viska orden mitt hjärta bär på i ditt öra.

Kanske blir du mer uppmärksam då.

Sakta låta dom växa i ditt sinne.

Och om du inte vågade ta till dig orden som jag viskade.

Be mig säga det igen.

För jag vill verkligen att du ska höra.

Vill att du ska känna orden.

Inom mig ekar dom varje dag i rytmen av mitt hjärtas slag.

Och snälla om du aldrig lyssnat förut.

Hör mig nu.

-Jag älskar dig oändligt...

Jag önskar jag kunde skriva här precis vad jag känner just nu.

Över det du gör.

det är så fruktansvärt lågt.

Men jag tänker inte ge dig det.

Därför e jag tyst.

Om vad det gäller.

Och jag kommer vara det tills allt över.

Men jag ska säga dig EN sak.

DU gör mig så jävla förbannad!!!!!

OCH jag är så fruktansvärt trött på vad du gör just nu!!!

Efter allt jag någonsin gjort för dig!!!!

För dom!!!

DU ÄR LUFT FÖR MIG!!!!!

Och underskatta mig aldrig!

Hittade en till...

ur min egen poesi-samling.

En dikt jag skrev till min äldsta dotter Maja när hon var två år gammal och vi hade haft en dag av mycket två-årstrots och tårar.

Ska ge den till henne när hon är stor nog att läsa....

Har även skrivit andra till Gustav och Hilma oxå...

Men här är Majas dikt....

Vet du Maja?

Vet du om att vad som än händer i ditt liv

så kommer du alltid vara den ända Maja jag vill ha?

Vet du om att allt du någonsin gjort

har gjort mig till den stoltaste mamman på jorden?

Vet du om att hur trotsig du än blir

så kommer jag alltid finnas kvar?

Vet du om att hur gammal du än blir

så kommer du alltid vara tillräckligt liten för en kram av mig?

Vet du om att när min tid någongång är slut här på jorden

så kommer jag fortfarande beundra dig från himmelen?

Vet du om att när sedan din tid också kommer

så träffas vi åter igen?

Vet du om hur mycket jag älskar dig?

Vet du?

//Mamma

Poesi som beskriver hur det känns....

Plågsamt

Ordlöst plågeri

då tystnad skriker av själslig tortyr

i väntan på

ett uteblivet samtal...

Fann den på poeter .se och den säger som det är...

Hittade en till som var så vacker...

Läs och se vad ni tycker...

älska mig vacker

det är så tyst i mig

säg orden

som får mig

att finnas
ett tag

Precis så känns det ibland när man är ensam...

Och det har jag varit vad som nu känns som en lång tid nu...

Tycker inte om ensamhet.

Den gör så att min själ inte finns....

Lite poesi...

Lilla du...

Jag känner dig inte.

Men mina tecken på illamående.

Mina kissnödiga nätter.

Två streck på en sticka.

Viskar......

Jag finns.....

Önskar att veckorna kunde gå snabbare men ändå inte...

Har så svårt att ta till mig att det finns ett litet hjärta inuti mig.

Är i vecka 13+4 idag.

Och det ända som påminner mig om dess existens är att mina bhar börjar bli i minsta laget.

Och ett illamående som kommer och går och eskalerar till kvällen.

Det var inte så här det skulle bli.

Önskar du hade stannat.

Jag försöker förstå...

Men inga tankar gör det lättare.

Jag saknar dig varje dag.Vet att du är med någon annan nu.

Jag önskar jag kunde skrika tills de onda försvann.

Skrika skrika skrika....

Allt bubblar inuti...Och det känns som att det aldrig kommer gå över.

Jag har smsat dig.

Du svarade till slut.

Du sa att du var sjuk.Att du inte orkade prata.

De var dom sista orden jag fick...

Varför såg "han däruppe"till att vi fick träffas om det aldrig var meningen?

Tänker jag idag så vet jag varför.

Du sa att jag skulle bli gravid.

Det var rätt.

Du sa att det skulle bli en dotter.

Det får jag se.

Önskar att du fanns här och fick se det oxå.

Att jag fick dela mitt sista barnamirakel med dig.

Jag älskar dig.

Alltid...

Du svek mig...

Innan jag träffa dig igen så trodde jag inte att jag kunde känna något för en man igen.

Men du visa mig att så inte var fallet.

DU har alltid vart speciell.

Kommer aldrig lita på en man igen...

Aldrig ge mitt hjärta till nån.

Förutom mina barn och vår "dotter"

///Anna

Dagar....

Det har gått två veckor utan mina barn.

Jag kraschade.Hamnade på psyket.

Mycket har lett mig hit.

Jag är på botten.

Men härifrån så kan det bara gå åt ett håll.Uppåt.

Och jag växer mig starkare varje dag.

Snart orkar jag med livet.

Men det är en lång väg kvar.

Jag tar myrsteg.

Men det är oxå steg.

Jag vet att folk och nära och kära inte förstår.

Men dom behöver inte.

Huvudsaken dom märker när jag rest mig igen.

Just nu handlar mitt liv om mig.

Mig och mina barn.

Dom är mitt liv.Och jag är deras.

Men andra har fått ta över rodret ett tag nu.

Det är ok.

Ingen är perfekt.

Dom vet det oxå.

Men dom låtsas som att det inte är så....

Jag kan räkna dom som finns kvar vid min sida på en hand.

Nu vet jag vilka som är äkta.

Och jag tackar gud för att ni finns.

I september får jag ett barn till om allt går vägen...

Därav bilden.;)

Det motsvarar veckan jag är i.Vecka 13.

Och jag längtar.

Hade inte mina barn funnits hade jag gett upp för länge sen....

Allt jag gör nu är för dom.

Och en dag så kommer dom förstå det....

En dag kommer alla förstå...

Alla som gått....

Mycket tankar på en vilobänk i mitt hjärtas rum....

Kvällen är här och jag och busungarna har fikat varma mackor med valfri dryck.

I mitt fall te.I deras fall juice.:-)

Nu såg jag att dom behövde bada så det sitter tre busiga barn i badet och försöker lyssna på sin mamma förmaning om att inte stänka ned HELA badrummet som vanligt.

Det går sådär.;-).

Imorgon ska två av dom åka till sin pappa och eftersom den minsta inte är välkommen där (trots att de har samma pappa.)Så får den minsta vara hos sin mormor.

Jag har på senare tid hört att ett barn inte kan bli helt lyckligt om det inte har en pappa.

Hur många som helst har sagt det till mig.Mest straighta personer.

Jag tycker inte det stämmer nånstans.

Jag tycker att två lesbiska tjejer är fullt kapabla föräldrar och efter som jag levt med kvinnor så vet jag att det funkar alldeles utmärkt.

Ändå så säger folk som kallar sig mina vänner samma sak.

Ett barn behöver sin pappa.

Jag har växt upp utan en pappa.Visst har det vart jobbigt vissa gånger.

Men inte för att jag vart utan en pappa oftast.Utan för att pappan jag har är en alkoholist som ändå aldrig funnits där.Som jag skämts över när han skrikit mitt namn på diverse torg när jag gått förbi med kompisar jag inte känt så bra eller andra personer.

Därför har jag alltid behövt hålla utkik att han inte ska sitta nånstans där jag kommer.

Och det hade jag gärna levt utan.

Jag tror att man behöver vuxna förebilder.Det behöver inte nödvändigtvis vara en man.

Vet att detta kan vara jätte känsligt för er att läsa nu.

Jag säger inte att barn inte behöver män alls.För visst gör dom det.

Men en bra manlig förebild behöver inte vara en pappa....Det kan vara en bekant till familjen.En farbror eller en lärare i skolan eller på dagis.

De har mina barn...

Och dom mår utmärkt....

Jag har lärt mig att om jag mår bra.

Då mår dom bra....

*kram*

Dagar i svart och i motvind....

Ja jag började ju ganska bra....

Jag skulle följa mitt hjärta och göra det JAG ville.

Jag skulle göra det JAG skulle må bra av.

Nu är det inte så lätt när det känns som att alla har sagt sitt. Och tusen frågeställningar senare så är jag fortfarande lika förvirrad.

Var det verkligen det här jag ville?

Nej.

Jag ville ha kvar mina vänner.

Jag ville leva med någon jag kunde vakna leende med varje morgon.

Jag ville inte vara själv.

Jag hatar att vara själv...

Jag ville va med någon som kunde ta mina barn.Någon som ville ha min dröm.

Mina barn är det viktigaste i mitt liv.

Och jag tänkte att om jag verkligen satsade på att våga vara lycklig igen så skulle det ordna sig...

Jag sårade någon som betydde mer än något annat för mig.

Som betydde lika mycket som mina barn.

Som funnits där genom fler än en mörk natt.Och som jag tröstat tillbaka.

En människa jag aldrig velat nått ont.Som jag verkligen älskade.Som gav mig ALLT och lite till.

Och den sorgen river sönder mig innefrån.

Men tiden för min dröm höll på att rinna ut...

Att bli av med allt det deppiga.

Samtidigt som jag fortfarande tänker...

Har jag inte rätt att få vara lycklig i min dröm?

Även om inte min lycka kan jämföras med någon annan...

Jag visste inte ens vad min dröm var eller vad min lycka var just då.

Men det fanns ett stort hål i mitt hjärta.

En sorg som jag inte blev av med.

Så jag skonade den ända människa som någonsin funnits där för mig.

Jag ville inte att min sorg skulle drabba henne.

Jag träffade en vän.

En vän jag kännt av och till hela mitt liv.

En vän som inte sett mig förut för att han mått dåligt själv.Men som ändå såg mig någonstans i allt sitt mörka...

Allt blev fel.

Men samtidigt kan jag inte släppa att kanske blev det rätt ändå.

För hur skulle jag annars som flata någonsin fått möjligheten jag nu fått?(Om jag nu e det.Jag trodde det.Jag funderar på det mycket...)

Hur skulle jag få min dröm om det inte blivit så fel?

Jag älskar inte män...I mina drömmar lever kvinnor...

Men jag älskade honom....Och jag saknar honom nått så oerhört.Som min själsfrende...

För att göra det ännu mer kompliserat så träffade jag inte honom för det som sedan hände.

Jag trodde inte att jag kunde mer...Jag träffade honom för att det kändes tryggt att vara med någon som jag kännt så länge.

Och hans ord och handlingar var som plåster på min trasiga själ.Tvillingsjälar som han sa.

För att det alltid vart så.Fast det gått år sen vi setts.Eller ens tänkt tanken...

Jag minns varje grej vi gjort varje stund vi träffats sen jag var 20.Allt är bara lycka...

Genom alla år jag minns. Och när vi sedan träffats så är det som att inga år har gått.Fram tills nu....

Det känns så ofattbart.

Borta.

Det har hänt förut.Men alltid så har vi setts igen...

Nu kommer det inte bli så.Aldrig mer.För min dröm.

En dröm jag inte fattat att jag längtat till förrän det var ett faktum.

Ingenting är mera sig likt....

Just nu är allt i mitt liv bara saknad.....

Jag önskade ingenting av det här.

Men nu är det som det är....

Och allt jag kan göra är att ta ett andetag till....

och sedan ett till....



Förlåt till så många ......Förlåt...

Jag älskar er alltid......

*kramar*

Så var barnen lagda och nattade...

Ljusen tända och lugnet har lagt sig i vårt hus.

Tror jag ska ta ett bad och sen äta lite glass framför tvn...

Har en jobbig dag imorn.Ska ringa nödvändiga men JOBBIGA samtal.

Så idag försöker jag samla tankarna.

Har inte gjort nästan någonting idag.

Det kan ibland vara mer påfrestande än att ett fullt schema.

För rastlöshet är en hemsk känsla som ganska snart slås ut av trötthet.

Och resultatet blir ganska ofta att man inte ens får lust att kliva upp ur sängen.

Nu ekar musik i lurarna för att inte väcka barnen.

Melissa Horn som det varit mycket av på sista tiden.Så fina texter.

Men jag försöker oxå lyssna på musik som gör mig glad.

Med låtar kommer ofta minnen som man haft när man lyssnat på dom.

Kanske man dansat med nån man tycker om till en låt.

Eller som Rap das Armas.

Den e sommarens prideparad för mig.När jag lyckligt dansade med min syster bakom qx-bilen genom hela vackra stockholm.

Den andas glädje och sommar.

Den här sommaren kommer bli annorlunda.

Men jag hoppas jag får dansa där i år oxå.

En vän till mig sa att man ska ta lätt på livet och bara göra det som gör en lycklig.

För livet kommer aldrig igen...

Och kanske är det så.

Men livet är oxå så mycket allvar och ansvar.

Kan man avstå sånt?

Inte jag.

Jag har ansvar för 3 hjärtan till...

Men jag ska försöka följa min väns råd så mycket som möjligt...

För det som är lycka för mig behöver inte betyda lycka för någon annan...

Nä...Nu ropar badkaret på mig..Mitt hjärtas oas..Dax och bara vara....

Hoppas ni får en trevlig kväll.

*stor kram*

Har haft den här bloggen väldigt länge....

Men den var fylld med minnen och drömmar som inte slog in.Hjärtesorg.

Så nu börjar jag om från början.

Precis som med mitt liv.

Jag lämnade världens bästa flickvän för att jag inte mår bra.

Och jag saknar henne varje dag.

Men hon kommer aldrig komma tillbaka.

För saker som hänt efterråt.

Saker som inte fick hända.Men som gjorde det ändå för jag inte mådde bra....

De kommer vara en sorg jag får leva med för resten av mitt liv.



Jag har tre underbara barn.

Och alla mina barn finns till för att jag tror att dom alla har en mening.

Och för att jag tror att kärleken till ett barn är det största en människa kan uppleva.Och för att jag älskade alla redan vid anblicken på det obligatoriska gravtestet som visade plus.

Mina barn kom till när jag levde med en man.

En man som svek mig så outhärdligt att jag aldrig trodde att jag skulle tro på kärleken igen.

Och det gör jag inte heller.

Inte på kärlek mellan man och kvinna.Inte för mig.

Jag har bara haft flickvänner sen dess...

Mitt första förhållande med en tjej var om ännu mer destruktivt.Och av det mår jag dåligt än idag...

Min andra flickvän var och är underbar.

Och jag kände att jag mår så dåligt psykiskt att jag inte ville utsätta henne för mer smärta.





Just nu e mitt liv kaos.Men jag ska så sakta börja nysta upp alla trådar.

Och någonstans på vägen ska jag hitta mig själv.

Mitt riktiga jag.

Många i min närhet har haft svårt att acceptera och se hur jag är just nu.

Men en depression är inget man bara skakar av sig.

De är nått man får jobba med varje dag.

Och alla mina dagar är inte på botten av mitt liv.

Jag har många många fina dagar oxå.

Och en dag kommer jag må bra igen.

Och jag hoppas att det är snart...