Önskar att veckorna kunde gå snabbare men ändå inte...

Har så svårt att ta till mig att det finns ett litet hjärta inuti mig.

Är i vecka 13+4 idag.

Och det ända som påminner mig om dess existens är att mina bhar börjar bli i minsta laget.

Och ett illamående som kommer och går och eskalerar till kvällen.

Det var inte så här det skulle bli.

Önskar du hade stannat.

Jag försöker förstå...

Men inga tankar gör det lättare.

Jag saknar dig varje dag.Vet att du är med någon annan nu.

Jag önskar jag kunde skrika tills de onda försvann.

Skrika skrika skrika....

Allt bubblar inuti...Och det känns som att det aldrig kommer gå över.

Jag har smsat dig.

Du svarade till slut.

Du sa att du var sjuk.Att du inte orkade prata.

De var dom sista orden jag fick...

Varför såg "han däruppe"till att vi fick träffas om det aldrig var meningen?

Tänker jag idag så vet jag varför.

Du sa att jag skulle bli gravid.

Det var rätt.

Du sa att det skulle bli en dotter.

Det får jag se.

Önskar att du fanns här och fick se det oxå.

Att jag fick dela mitt sista barnamirakel med dig.

Jag älskar dig.

Alltid...

Du svek mig...

Innan jag träffa dig igen så trodde jag inte att jag kunde känna något för en man igen.

Men du visa mig att så inte var fallet.

DU har alltid vart speciell.

Kommer aldrig lita på en man igen...

Aldrig ge mitt hjärta till nån.

Förutom mina barn och vår "dotter"

///Anna