Så mycket känslor som inte fick finnas...Som blev en dikt...

Hur länge ska mitt hjärta skrika i tystnad?

Vill viska orden mitt hjärta bär på i ditt öra.

Kanske blir du mer uppmärksam då.

Sakta låta dom växa i ditt sinne.

Och om du inte vågade ta till dig orden som jag viskade.

Be mig säga det igen.

För jag vill verkligen att du ska höra.

Vill att du ska känna orden.

Inom mig ekar dom varje dag i rytmen av mitt hjärtas slag.

Och snälla om du aldrig lyssnat förut.

Hör mig nu.

-Jag älskar dig oändligt...

Jag önskar jag kunde skriva här precis vad jag känner just nu.

Över det du gör.

det är så fruktansvärt lågt.

Men jag tänker inte ge dig det.

Därför e jag tyst.

Om vad det gäller.

Och jag kommer vara det tills allt över.

Men jag ska säga dig EN sak.

DU gör mig så jävla förbannad!!!!!

OCH jag är så fruktansvärt trött på vad du gör just nu!!!

Efter allt jag någonsin gjort för dig!!!!

För dom!!!

DU ÄR LUFT FÖR MIG!!!!!

Och underskatta mig aldrig!

Hittade en till...

ur min egen poesi-samling.

En dikt jag skrev till min äldsta dotter Maja när hon var två år gammal och vi hade haft en dag av mycket två-årstrots och tårar.

Ska ge den till henne när hon är stor nog att läsa....

Har även skrivit andra till Gustav och Hilma oxå...

Men här är Majas dikt....

Vet du Maja?

Vet du om att vad som än händer i ditt liv

så kommer du alltid vara den ända Maja jag vill ha?

Vet du om att allt du någonsin gjort

har gjort mig till den stoltaste mamman på jorden?

Vet du om att hur trotsig du än blir

så kommer jag alltid finnas kvar?

Vet du om att hur gammal du än blir

så kommer du alltid vara tillräckligt liten för en kram av mig?

Vet du om att när min tid någongång är slut här på jorden

så kommer jag fortfarande beundra dig från himmelen?

Vet du om att när sedan din tid också kommer

så träffas vi åter igen?

Vet du om hur mycket jag älskar dig?

Vet du?

//Mamma

Poesi som beskriver hur det känns....

Plågsamt

Ordlöst plågeri

då tystnad skriker av själslig tortyr

i väntan på

ett uteblivet samtal...

Fann den på poeter .se och den säger som det är...

Hittade en till som var så vacker...

Läs och se vad ni tycker...

älska mig vacker

det är så tyst i mig

säg orden

som får mig

att finnas
ett tag

Precis så känns det ibland när man är ensam...

Och det har jag varit vad som nu känns som en lång tid nu...

Tycker inte om ensamhet.

Den gör så att min själ inte finns....

Lite poesi...

Lilla du...

Jag känner dig inte.

Men mina tecken på illamående.

Mina kissnödiga nätter.

Två streck på en sticka.

Viskar......

Jag finns.....

Önskar att veckorna kunde gå snabbare men ändå inte...

Har så svårt att ta till mig att det finns ett litet hjärta inuti mig.

Är i vecka 13+4 idag.

Och det ända som påminner mig om dess existens är att mina bhar börjar bli i minsta laget.

Och ett illamående som kommer och går och eskalerar till kvällen.

Det var inte så här det skulle bli.

Önskar du hade stannat.

Jag försöker förstå...

Men inga tankar gör det lättare.

Jag saknar dig varje dag.Vet att du är med någon annan nu.

Jag önskar jag kunde skrika tills de onda försvann.

Skrika skrika skrika....

Allt bubblar inuti...Och det känns som att det aldrig kommer gå över.

Jag har smsat dig.

Du svarade till slut.

Du sa att du var sjuk.Att du inte orkade prata.

De var dom sista orden jag fick...

Varför såg "han däruppe"till att vi fick träffas om det aldrig var meningen?

Tänker jag idag så vet jag varför.

Du sa att jag skulle bli gravid.

Det var rätt.

Du sa att det skulle bli en dotter.

Det får jag se.

Önskar att du fanns här och fick se det oxå.

Att jag fick dela mitt sista barnamirakel med dig.

Jag älskar dig.

Alltid...

Du svek mig...

Innan jag träffa dig igen så trodde jag inte att jag kunde känna något för en man igen.

Men du visa mig att så inte var fallet.

DU har alltid vart speciell.

Kommer aldrig lita på en man igen...

Aldrig ge mitt hjärta till nån.

Förutom mina barn och vår "dotter"

///Anna

Dagar....

Det har gått två veckor utan mina barn.

Jag kraschade.Hamnade på psyket.

Mycket har lett mig hit.

Jag är på botten.

Men härifrån så kan det bara gå åt ett håll.Uppåt.

Och jag växer mig starkare varje dag.

Snart orkar jag med livet.

Men det är en lång väg kvar.

Jag tar myrsteg.

Men det är oxå steg.

Jag vet att folk och nära och kära inte förstår.

Men dom behöver inte.

Huvudsaken dom märker när jag rest mig igen.

Just nu handlar mitt liv om mig.

Mig och mina barn.

Dom är mitt liv.Och jag är deras.

Men andra har fått ta över rodret ett tag nu.

Det är ok.

Ingen är perfekt.

Dom vet det oxå.

Men dom låtsas som att det inte är så....

Jag kan räkna dom som finns kvar vid min sida på en hand.

Nu vet jag vilka som är äkta.

Och jag tackar gud för att ni finns.

I september får jag ett barn till om allt går vägen...

Därav bilden.;)

Det motsvarar veckan jag är i.Vecka 13.

Och jag längtar.

Hade inte mina barn funnits hade jag gett upp för länge sen....

Allt jag gör nu är för dom.

Och en dag så kommer dom förstå det....

En dag kommer alla förstå...

Alla som gått....