Dagar....

Det har gått två veckor utan mina barn.

Jag kraschade.Hamnade på psyket.

Mycket har lett mig hit.

Jag är på botten.

Men härifrån så kan det bara gå åt ett håll.Uppåt.

Och jag växer mig starkare varje dag.

Snart orkar jag med livet.

Men det är en lång väg kvar.

Jag tar myrsteg.

Men det är oxå steg.

Jag vet att folk och nära och kära inte förstår.

Men dom behöver inte.

Huvudsaken dom märker när jag rest mig igen.

Just nu handlar mitt liv om mig.

Mig och mina barn.

Dom är mitt liv.Och jag är deras.

Men andra har fått ta över rodret ett tag nu.

Det är ok.

Ingen är perfekt.

Dom vet det oxå.

Men dom låtsas som att det inte är så....

Jag kan räkna dom som finns kvar vid min sida på en hand.

Nu vet jag vilka som är äkta.

Och jag tackar gud för att ni finns.

I september får jag ett barn till om allt går vägen...

Därav bilden.;)

Det motsvarar veckan jag är i.Vecka 13.

Och jag längtar.

Hade inte mina barn funnits hade jag gett upp för länge sen....

Allt jag gör nu är för dom.

Och en dag så kommer dom förstå det....

En dag kommer alla förstå...

Alla som gått....