Dagar i svart och i motvind....

Ja jag började ju ganska bra....

Jag skulle följa mitt hjärta och göra det JAG ville.

Jag skulle göra det JAG skulle må bra av.

Nu är det inte så lätt när det känns som att alla har sagt sitt. Och tusen frågeställningar senare så är jag fortfarande lika förvirrad.

Var det verkligen det här jag ville?

Nej.

Jag ville ha kvar mina vänner.

Jag ville leva med någon jag kunde vakna leende med varje morgon.

Jag ville inte vara själv.

Jag hatar att vara själv...

Jag ville va med någon som kunde ta mina barn.Någon som ville ha min dröm.

Mina barn är det viktigaste i mitt liv.

Och jag tänkte att om jag verkligen satsade på att våga vara lycklig igen så skulle det ordna sig...

Jag sårade någon som betydde mer än något annat för mig.

Som betydde lika mycket som mina barn.

Som funnits där genom fler än en mörk natt.Och som jag tröstat tillbaka.

En människa jag aldrig velat nått ont.Som jag verkligen älskade.Som gav mig ALLT och lite till.

Och den sorgen river sönder mig innefrån.

Men tiden för min dröm höll på att rinna ut...

Att bli av med allt det deppiga.

Samtidigt som jag fortfarande tänker...

Har jag inte rätt att få vara lycklig i min dröm?

Även om inte min lycka kan jämföras med någon annan...

Jag visste inte ens vad min dröm var eller vad min lycka var just då.

Men det fanns ett stort hål i mitt hjärta.

En sorg som jag inte blev av med.

Så jag skonade den ända människa som någonsin funnits där för mig.

Jag ville inte att min sorg skulle drabba henne.

Jag träffade en vän.

En vän jag kännt av och till hela mitt liv.

En vän som inte sett mig förut för att han mått dåligt själv.Men som ändå såg mig någonstans i allt sitt mörka...

Allt blev fel.

Men samtidigt kan jag inte släppa att kanske blev det rätt ändå.

För hur skulle jag annars som flata någonsin fått möjligheten jag nu fått?(Om jag nu e det.Jag trodde det.Jag funderar på det mycket...)

Hur skulle jag få min dröm om det inte blivit så fel?

Jag älskar inte män...I mina drömmar lever kvinnor...

Men jag älskade honom....Och jag saknar honom nått så oerhört.Som min själsfrende...

För att göra det ännu mer kompliserat så träffade jag inte honom för det som sedan hände.

Jag trodde inte att jag kunde mer...Jag träffade honom för att det kändes tryggt att vara med någon som jag kännt så länge.

Och hans ord och handlingar var som plåster på min trasiga själ.Tvillingsjälar som han sa.

För att det alltid vart så.Fast det gått år sen vi setts.Eller ens tänkt tanken...

Jag minns varje grej vi gjort varje stund vi träffats sen jag var 20.Allt är bara lycka...

Genom alla år jag minns. Och när vi sedan träffats så är det som att inga år har gått.Fram tills nu....

Det känns så ofattbart.

Borta.

Det har hänt förut.Men alltid så har vi setts igen...

Nu kommer det inte bli så.Aldrig mer.För min dröm.

En dröm jag inte fattat att jag längtat till förrän det var ett faktum.

Ingenting är mera sig likt....

Just nu är allt i mitt liv bara saknad.....

Jag önskade ingenting av det här.

Men nu är det som det är....

Och allt jag kan göra är att ta ett andetag till....

och sedan ett till....



Förlåt till så många ......Förlåt...

Jag älskar er alltid......

*kramar*