Enda lång kamp.
Eller som Farbror Melker i Saltkråkan säger:
"Denna dagen ett liv".
Jag är i en period i livet då jag är allmänt splittrad och konfunderad över vart jag vill ta vägen nu.
Och om den väg jag går är rätt.
Känns som att vägen är riktigt smal och att runt omkring är stormar av eld...Går jag utanför linjerna på nån sida så brinner jag...
Änglarna försöker guida vägen.Men jag förstår inte vad dom menar.Och dom talar om att jag inte hör på...
Kanske är det så...
Så svårt att inse att du gör det du gör mot mig just nu.
De går inte ihop med min tro på dig.
För någonstans så har jag alltid försvarat dina handlingar.
Och jag vet vad du gör och varför.
Jag kan till och med förstå det.Ingen annan gör det.Men jag gör.
Men det är ingen tillräcklig ursäkt för att du ska behandla mig som du gör.
Eller vår gemensamma planet.
Idag har jag gjort mig ovän med hela världen känns det som.
Det är så himla mycket som gör mig besviken och jag blir som en femåring som inte får godis i affären.
Jag vill bara slänga mig på golvet och skrika rakt ut...
Skrika ut allt som gör ont.Och vad orättvist allt är.
Allt skit som jag samlat i min ryggsäck.
Bara slänga ut allt en gång för alla och för alltid vända ryggen åt det sen.
Livet är inte en dans på rosor.Det vet jag.Det har dess törnen och ger rivsår ibland.
Förut svalde jag allt.
Jag lät allt äta upp mig inne ifrån.Men jag kan inte göra så mot mig själv igen.Jag vägrar fara dit jag varit.
Och jag slåss ( inte handgripligen) av rädsla för att tappa orken ,tappa modet tappa mig själv igen...
Jag trodde att jag kommit ifrån allt.
När Majas skola startade om karusellen igen.För att jag inte kommit på ett enda föräldramöte.och haft svårt att infinna mig på kvartsamtal när hennes syskon vart sjuka...
För att jag inte har pappor till mina barn som faktiskt bryr sig om sina barn och kan gå på föräldramöte eller så någon gång.
Jag är själv när det gäller sådant.
Jag är själv med allt som mitt liv innebär...
Det vet jag så väl.Det påminns jag om dagligen.
Så idag har jag haft en dag där ALLT och då menar jag ALLT gått i svart.
Och jag har känt mig så förbannat trött på att vara ensam med allt som rör mina barn.
Och sen all skit som dom i sin tur då kastar på mig och klagar på när lappen från skolan dyker upp.(För vårdnaden är gemensam.)
Jag är ensam med fyra barn under 8 år.Var på den minsta är under ett.
Jag är INTE perfekt.
Men jag gör ALLT som står i min makt för att mina små ska ha det bra.Och att jag någonstans ska må bra också.
Men i mitt liv är det lyx att bara kunna handla utan barn.
Eller att kunna ligga i sängen för att jag har influensan.(De skulle aldrig hända.)Om det inte var för den gången jag ringde mamma så hon kunde ta dom över en dag.
Mina barn har bara mig.
Är luften slut så är luften slut.
Det finns ingen ny då...
Och jag vet vart jag hamnar.Och vilken lång väg det är upp igen.
Var där för ett år sedan.
Bara ett stort tomt hål som förut var ett jag...
Jag förtjänar inte det....<3<3<3
Jag är inte för mer än någon annan.
Men jag förtjänar att va lycklig.Precis som ni...
Eller som Farbror Melker i Saltkråkan säger:
"Denna dagen ett liv".
Jag är i en period i livet då jag är allmänt splittrad och konfunderad över vart jag vill ta vägen nu.
Och om den väg jag går är rätt.
Känns som att vägen är riktigt smal och att runt omkring är stormar av eld...Går jag utanför linjerna på nån sida så brinner jag...
Änglarna försöker guida vägen.Men jag förstår inte vad dom menar.Och dom talar om att jag inte hör på...
Kanske är det så...
Så svårt att inse att du gör det du gör mot mig just nu.
De går inte ihop med min tro på dig.
För någonstans så har jag alltid försvarat dina handlingar.
Och jag vet vad du gör och varför.
Jag kan till och med förstå det.Ingen annan gör det.Men jag gör.
Men det är ingen tillräcklig ursäkt för att du ska behandla mig som du gör.
Eller vår gemensamma planet.
Idag har jag gjort mig ovän med hela världen känns det som.
Det är så himla mycket som gör mig besviken och jag blir som en femåring som inte får godis i affären.
Jag vill bara slänga mig på golvet och skrika rakt ut...
Skrika ut allt som gör ont.Och vad orättvist allt är.
Allt skit som jag samlat i min ryggsäck.
Bara slänga ut allt en gång för alla och för alltid vända ryggen åt det sen.
Livet är inte en dans på rosor.Det vet jag.Det har dess törnen och ger rivsår ibland.
Förut svalde jag allt.
Jag lät allt äta upp mig inne ifrån.Men jag kan inte göra så mot mig själv igen.Jag vägrar fara dit jag varit.
Och jag slåss ( inte handgripligen) av rädsla för att tappa orken ,tappa modet tappa mig själv igen...
Jag trodde att jag kommit ifrån allt.
När Majas skola startade om karusellen igen.För att jag inte kommit på ett enda föräldramöte.och haft svårt att infinna mig på kvartsamtal när hennes syskon vart sjuka...
För att jag inte har pappor till mina barn som faktiskt bryr sig om sina barn och kan gå på föräldramöte eller så någon gång.
Jag är själv när det gäller sådant.
Jag är själv med allt som mitt liv innebär...
Det vet jag så väl.Det påminns jag om dagligen.
Så idag har jag haft en dag där ALLT och då menar jag ALLT gått i svart.
Och jag har känt mig så förbannat trött på att vara ensam med allt som rör mina barn.
Och sen all skit som dom i sin tur då kastar på mig och klagar på när lappen från skolan dyker upp.(För vårdnaden är gemensam.)
Jag är ensam med fyra barn under 8 år.Var på den minsta är under ett.
Jag är INTE perfekt.
Men jag gör ALLT som står i min makt för att mina små ska ha det bra.Och att jag någonstans ska må bra också.
Men i mitt liv är det lyx att bara kunna handla utan barn.
Eller att kunna ligga i sängen för att jag har influensan.(De skulle aldrig hända.)Om det inte var för den gången jag ringde mamma så hon kunde ta dom över en dag.
Mina barn har bara mig.
Är luften slut så är luften slut.
Det finns ingen ny då...
Och jag vet vart jag hamnar.Och vilken lång väg det är upp igen.
Var där för ett år sedan.
Bara ett stort tomt hål som förut var ett jag...
Jag förtjänar inte det....<3<3<3
Jag är inte för mer än någon annan.
Men jag förtjänar att va lycklig.Precis som ni...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar