Vissa dagar är...

Är bara nattsvart mörker...
Och det spelar ingen roll vad det är som gjort/gör mig ledsen...
Just då är jag tillbaka.
Tillbaka där jag var för ett år sen.
I min säng.Utan ork.Utan lust.Utan gnista.
Den tas så lätt bort.
Jag har inget skal att gömma mig i.
Allt jag kan göra är att skrika inombords.
Just då finns ingen ork att bädda in orden för att inte såra.
Just då finns bara behärskad panik på utsidan och nattsvart mörker på insidan. Jag har alltid vart rädd för mörkret.
Kanske för jag vet hur lätt den tar över mitt liv.
Mitt liv.Som är mitt.
Jag gav dig mitt liv.Med mina barn.
Jag sa såra inte mig.
Såra inte dom.
Jag blir inte snäll då.
Svik inte mig när jag behöver dig.
Gå inte.
Alla har alltid gått.Alla.
Om det är som du säger.
Att du älskar mig.
Att du vill vara ett vi med mig.
Hur kan vi det om du nästan aldrig är här?
Att vara där och ses intensivt i början innebär inte att det väger upp alla andra dagar sedan.
Ta bort det mörka.Säga att du vill ha mig.
Att jag inte är ensam i det svarta.
Säg att du vill ha en framtid med oss.
Flera gånger så att jag förstår....
Visa det.
Ge oss tid att träffa dig så vi vet hur bra det kan va...
Låt mig se ett ljus.